Race report : Sala Silverman

Sent om sider kommer en rapport från Sala Silverman förre helgen. En riktigt lärorik tävling på många sätt…

Tävlingsdagen började redan klockan fyra på morgonen. Natten hade spenderats på madrassen i källaren för att jag inte skulle väcka Rebuz och Jessica när jag klev upp. Efter en något tidig och stadig frukost lastade jag in cykel och en gigantisk packning i bilen och körde norröver mot Mattias. Bilen svävade över en nästintill tom motorväg och jag fylldes av en en rofylld känsla. Jag mindes tiden i USA när jag kunde sitta i timmar och glida fram på en väg utan att möta någon, bara njuta av lugnet och vidderna som sträckte sig från bilen.

Lite efter halv sex svängde jag in på Mattias gata och vi packade in allt i hans bil och körde vidare tillsammans mot Sala. I bilen var det mycket snack om träning, cyklar m.m. En lätt nördig diskussion för den oinvigde, men fullkomligt naturliga samtalsämnen för två triathleter. 

Väl framme i Sala så parkerade vi bilen på en äng och lastade av innan vi gick mot nummerlappsutdelningen. Där träffade vi på andra glada och förväntansfulla SCT:are och vi kollade av läget m.m. Mitt i vimlet dök även Elin upp, min guidekompis från Camp Mallorca. Åh, vad kul det var att ses igen :). 

Jag kände mig ganska sliten och inte riktigt så laddad som jag borde vara. Två dagar tidigare hade jag åkte ner till Göteborg och efter två dagar i konferensrum så var mina lungor i uselt skick. De kändes dock tillräckligt bra för att köra så jag var inte orolig. 

Vi checkade in cyklarna, sprang i väg på toaletten, åt lite matsäck m.m. Organisationen var helt underbar i Sala. Allt bara flöt på och helt plötsligt så var klockan åtta och det var dags för pre-race möte nere vid målgången. 

2014-08-30 07.17.42

Starten närmade sig och nu började det bli lite ont om tid och jag var tvungen att öka tempot. På med våtdräkt, glidmedel, badmössa och glasögon och sen i full fart ner mot startlinjen och incheckningen till simningen. Jag simmade och värmde upp axlarna liten och kände på vattnet. Det var mycket kallare än vad jag hade planerat för och jag såg helt plötsligt flera dubbla badmössor och neoprenhuvor. “Skulle jag också haft det” “Rackarns”. Tankarna svischade förbi. Helt plötsligt hörde jag speakern börja räkna ner från en minut och jag puttade undan de jobbiga tankarna och gjorde mig redo. 

Starten gick grymt bra, bäst i år. Stark polosim kring den första kajaken och sen i full fart mot den första bojen. Nästan direkt märkte jag att något var fel. Lungorna knöt sig och den första hostattacken var ett faktum. Trots det kändes simningen helt ok och jag hade ganska god fart. På raksträckan mot den andra bojen kunde jag trycka på lite och jag hängde med bra. Helt plötsligt knöt sig lungorna och det pep i bröstet. Jag tittade upp och såg bojen ca 200 m bort. Körde ner huvudet i vatten och försökte hitta lugnet och rytmen. Räknade i armtagen, 1, 2, 3 osv. 

Vid varvningen så fick jag övertyga mig själv om att inte ge upp, inte så lätt. 20 minuter i vattnet till skulle jag klara och det var med en skräckblandad förtjusning som jag begav mig ut på varv två. 

När jag senare sprang upp på stranden så var jag helt yr och illamående. Vad var det som hade hänt? Var det kylan, astman, förkylning? Tankarna for och jag sprang upp mot cykeln. På vägen försökte jag tafatt få av mig våtdräkten. Det gick inte. Jag hittade inte dragkedjan och knappt cykeln. “Kanske bättre att du bryter” “Herrejösses, vad händer?”. Efter någon minut fick jag i alla fall av dräkten och påbörjade T1. Det gick sakta och jag tog mig tid att ladda om. Jag ville inte ge upp. Inte än i alla fall. 

Efter en riktigt långsam växling hoppade jag upp på cykeln och gav mig ut på den 13 km långa prologen. Benen kändes som klumpar och när jag la mig ner i aerobaren så hostade jag oavbrutet. Det blev att cykla upprätt i stället. En efter en swishade cyklarna om mig, men jag ville inte ge mig. 

När jag kommit halvvägs på det andra varvet hade jag hostat så mycket så att det värkte i bröstet. Astmaattacken ville inte ge sig. Det gick ändå att cykla så jag fortsatte likt en dåre trampa vidare fastän jag såg mina konkurrenter dundra förbi på sina superlätta tempohojar. 

Tiden gick förvånansvärt fort och mycket var det tack vare Elin som peppade vid varje varv och jag svängde in till varvning efter 3:10. Det var en av de sämre insatser jag någonsin gjort, men jag hade tagit mig runt och det kändes skönt. 

T2 gick snabbt och jag när jag sprang i väg så kändes benen riktigt pigga. Lungorna hade nu slängt in handduken och slutade att kämpa emot och efter ca 5 km släppte det helt och jag kunde sakta öka farten. För att vara på säkra sidan så försökte jag hålla 6 min tempo i alla fall. Jag vågade inte helt lita på att det skulle hålla. 

Löpningen var helt fantastisk. Det måste vara en av de vackraste tribanorna. Jag njöt! Jag hade lovat Sten innan racet att jag skulle ha en negativ split och därför ökande jag när jag gick in på det tredje varvet. Det var inte så många kvar på banan, men de jag såg passerade jag lätt med min nyvunna energi. 

Jag hade kunnat springa hur länge som helst, benen bara flöt på. Det var ändå väldigt skönt att höra speakern på avstånd på det tredje varvet. Jag hade klarat det. Ett spontant glädjeskutt och sen for jag ner mot målrakan. Jäklar vad nöjd jag var att jag inte hade slängt in handduken utan faktiskt fullföljt fast det hade varit några riktigt tunga timmar.

6:05 blev sluttiden i Sala Silverman för mig. En tid som ska slås nästa år med råge. 39 min simning, 3:10 cykel och 2:10 löpning. Nu vet jag att jag klarar av att köra en HIM under riktigt dåliga fysiska förhållanden och det stärker mig inför IM Barcelona.

Så då var HIM oskulden tagen. Skönt på ett sätt och lite frustrerande på ett annat sätt. Men som en vis kvinna en gång sa till mig “Det är aldrig bra första gången”. Nu är det bara att komma tillbaka och lära sig av erfarenheten och ta med sig det till Barca. För snart är det dags…. 

5 Comments Add yours

  1. Hej, verkligen imponerande insats. Jag hoppas kunna köra Sala Silverman nu i år men har två frågor jag inte kunnat hitta svar på: vad är prologen? Och vad är det för underlag på löpningen?

    1. Camilla Renz says:

      Kul att du hittade in till mig.
      Prologen är den första delen på cyklingen som de la till i år när de fick la om cykelbanan pga vägarbete (tror jag det var). Det var för att få till den fulla distansen. Vi cyklade bort en sväng och sen tillbaka innan de tre varven. Vi får se hur cykelbanan blir i år.
      Ang löpningen så är den till största del på stig/motionsspår, men även på asfalt. Superkul löpning för att vara triathlon 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *