Ö till Ö

– Detta kommer aldrig att gå. Vi hinner aldrig. Jävla kropp. Vad jag mår illa…shit…lite till. Vi kör en bit till, sen kanske det släpper. Det var tankar som for genom huvudet när jag och Göran påbörjade löpningen på Ornö. Mitt illamående började redan vid åtta på morgonen och när vi kom till Ornö hade vi tappat tid och hade inte kunnat hålla vårt tidschema. Jag var grymt stressad, besviken och jäkligt arg. Varför mådde jag kasst? Varför kunde inte bara alla timmar jag lagt innan loppet belöna sig. Jag skulle senare få en förklaring, men just då kändes bara allt så jädra orättvist.

Det är lika bra att jag börjar från början, dagen innan Ö till Ö. Jag vaknade hemma i huset och kände mig glad och förväntansfull. Efter en snabb dusch satte jag mig i bilen och körde till Hökarängen, där Ylva skulle hämta upp bilen dagen därpå för att hämta Rebuz på skolan. Inne stan så mötte jag upp Göran och gick vi gick på Grand och åt en riktigt god frukost innan båten gick ut till Sandhamn. Vi var båda relativt lugna och såg i fram emot måndagens race.

2016-09-04-10-17-20

Kyparen tittade lite förskrämt på oss när vi berättade vad vi skulle göra. Ärligt sagt så är jag tveksam till om han trodde på oss. Hur beskriver man egentligen att man tänker simma och springa mellan Sandhamn till Utö för en person som inte ens kan tänka sig att bada i Sveriges kalla vatten. Själv var jag vid det tillfället ganska naiv. Hur svårt kan det vara? Jag har ju sprungit en mara efter att han cyklat 18 mil och simmat 4 km.

Efter frukosten så gick Göran och jag ut till båten och minglade med de andra tävlande och press innan vi gick ombord på båten som skulle ta oss ut till Sandhamn. På båten satt jag och pratade med bla Helen Webster. En helt underbar tjej som jag hoppas få träffa snart ingen. Helen var där som representant för 220 Triathlon och lärde känna Göran på Isles of Scilly där de tävlade ihop.

2016-09-04-14-28-13

När vi kom ut till Sandhamn så var det dags för incheckning, förberedelse inför loppet etc. Något som jag älskar med prerace är att all energi läggs på förberedelser som vilka glasögon, hur ska jag tejpa min stukade fot osv. Ganska enkla problemställningar.

2016-09-04-15-17-48

Efter middagen så gick vi ner till den första simningen och spanade och pratade lite taktik. Göran som gjort racet tre gånger tidigare tipsade om hur man skulle navigera och tänka.

2016-09-04-18-39-29

Väderprognosen såg riktigt bra ut och vi var nog alla ganska förväntansfulla och glada trots att vi nog alla innerst inne visste att dagen därpå skulle bjuda på en hel del utmaningar.

Klockan ringde vid 04.00 och jag var rejält mosig. Jag hade inte kunnat sova och legat och vridit och vänt mig hela natten. Av någon anledning var jag ändå inte trött och efter frukosten så gick vi ner till starten. Det var ruggigt i luften och jag hackade tänder när vi gick mot starten så jag cabbade snabbt upp.

2016-09-16-21-30-48

Starten gick prick 06.00 0ch vi sprang ner mot den första simningen och en längsta. Det var rejält kallt men det gick förvånansvärt bra. Göran och jag simmar riktigt bra ihop och jag fokuserade på att ligga på hans fötter och följa hans takt och riktning.

De första två timmarna gick bra och vi höll ok tempo. Allt kändes kul och spännande och vil höll vår tidplan.

2016-09-16-21-29-20

Vid den första stationen var vi båda glada och lättade. Vi var på väg mot målet på Utö.

Sen började illamåendet. jag började svettas, frysa om vart annat och jag mådde verkligen pyton. När jag kom upp ur vattnet så var jag så yr att jag knappt kunde stå på benen och så fort jag började springa så mådde jag så illa att jag trodde jag skulle spy.

På bilden nedan är tagen när vi kom till Nämdö och ser jag relativt pigg ut, men jag var vek. Vi höll fortfarande vårt tidsschema men jag hade fått kämpa. Om du någon gång mått pyton, tänk dig då den känslan och föreställ dig sen hur du skulle må om du var tvungen att äta en sötsliskig gel. Det gick bara inte. Den växte i munnen och jag kunde knappt svälja.

2016-09-16-21-29-37

2016-09-16-21-29-33

Jag ville ändå inte ge upp. Jag hade ju sett så i fram emot Ö till Ö och vem vet när nästa chans kommer. Det var bara att bita ihop och försöka ta sig fram så snabbt som det bara gick. När vi kom till Mörtö kallsvettades jag och händerna hade svullnat upp. Jag började bli riktigt orolig. Vad var fel på mig? Jag kände mig riktigt usel. Stackars Göran.

Vi simmade som tur var riktigt bra så vi hade inte tappat allt för mycket tid. När vi kom till Kymmendö så bad Göran mig att sitta ner. Båda var ganska uppgivna. Han försökte övertyga mig att ge upp. Jag bad funktionärerna att ringa läkaren och höra om mina händer. Vid det här laget var de så svullna så jag omöjligt kunde knyta dem.

Men det var nog inte meningen att vi skulle bryta. Vändpunkten blev när Mats dök upp. Han tittade mig rätt in i ögonen och sa att jag såg för pigg ut för att ge upp. Det var precis vad jag behövde höra. Vi hade fortfarande en möjlighet att hinna. Jag mådde fortfarande kasst, men om vi lyckades springa på Ornö så skulle det gå.

När vi kom till Ornö så var jag så glad att vi lyckades ta oss dit, men när vi började springa så mådde jag fortfarande illa. Vi gick och sprang om vart annat och allt kändes hopplöst. Tiden gick jag blev mer och mer stressad och jag bad Göran om ursäkt om och om igen. Jag kände mig riktigt värdelös som inte orkade prestera. När vi kom till kyrkan på Ornö så hade jag gett upp. Vi skulle inte hinna.

Men…då sa Mats något som jag nog alltid ska minnas:

Ni har 1 timme och 5 minuter på er att springa 7 km. 

Det tog en stund för mig att fatta vad han sa. Jag trodde vi hade 35 minuter. Hade vi 30 minuter till på oss? Jäklar, nu var det bråttom.

Göran och jag gav oss av direkt och sprang intervaller ner mot Södra Ornö. När det bara var  tio minuter till cuten kl 18 så visste vi fortfarande inte hur långt vi hade kvar. Skulle vi hinna eller ej?

17.57 kom vi fram. Vi hade klarat det. Den sista cuten på Ö till Ö. Vi var sista paret att passera och nu äntligen började jag må bra igen. Efter 10 timmars illamående började det äntligen släppa.

Sista biten in till målet så tog vi det lugnt och passade på att njuta av solnedgången.

Gissa om det var skönt att gå i mål. Att få medaljen runt halsen och veta att vi trots mitt jäkla illamående hade klarat det. Inte på den tiden vi hade hoppats på, men vi hade kämpat och inte gett upp. Semper Progedi . Ge aldrig upp. Man klarar så mycket mer än vad man tror.

Jag vill passa på att tacka Göran. Bättre teammate kan man inte ha. Tack för att du stig ut med mig när jag mådde som sämst. Tack för att du inte gav upp och tack för att du sa att det var ok att göra det. Tack för att du är den grymmaste navigatören jag känner och tack för att du gav mig möjligheten att köra Ö till Ö. Tack!

2016-09-08-20-16-24

(Jag har i efterhand förstått vad som hände. När vi kom till Nämdö så tog jag av mig min extra simmössa då jag tyckte det var onödigt. Jag blev då för kall under simningarna och kylan gjorde att jag fick problem med balansen och därmed sjösjuk. När vi kom till Ornö så hade vi avverkat ca 2/3 av simningen och började springa mer och jag började på bättre igen. Det jag har lärt mig av detta är; Träna allt innan, dvs inte bara utrusning, löpning och simning (jag hade inte simmat i så kallt vatten innan och visste inte att jag inte skulle må bra av det)).

En sista sak. Motivation. Under loppet så var det tre saker som drev mig framåt trots att min kropp sa nej.

  1. Helen Webster. Thank you for all your support!! You’re amazing !
  2. Görans tatuering. Jag ville inte vara anledningen till att Göran inte fick sin röda bock.
  3. Mats och Mikael. Tack för er energi och ert engagemang. Mats stöd utmed loppet och förmåga att peppa mig när jag mådde som sämst och Mikaels varma mottagande i målet. Ni gör verkligen Ö till Ö till ett unikt lopp. Ni är grymma.

14231250_793259867483954_7741167767759533597_o

 

 

 

 

 

0 Comments Add yours

  1. Felicia Nyberg says:

    Hej!

    Jag har läst din blogg ett tag och jag älskar den! Tycker det du skriver verkligen är inspirerande. Jag har precis startat ett eget företag och håller på med fitness-, wellness- och skönhetsprodukter och jag tror faktiskt det finns en hel del i vårt sortiment som jag tror skulle intressera dig riktigt mycket!

    Du får jättegärna kontakta mig på: nybergfelicia@gmail.com så kan vi snacka lite mer om produkterna och eventuellt samarbete?

    Ha det bäst!
    Kram 🙂

    1. Camilla Renz says:

      Hej Felicia,
      Jag har skickat ett svar till din mail men svarar här också om du av någon anledning inte får mitt mail. Superkul att du gillar bloggen. Jag blir verkligen glad. Jag är nyfiken på vad du gör så maila gärna mig på camilla@inoo.se.
      Kram !

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *