Berättelse från Tjörn Triathlon – Gästinlägg från Ylva Voxby

Ylva_tjorn_2014_08_30

”Nej, vi tänker inte springa. Nån har hällt cement i baksida lår och satt fast höften i ett skruvstäd. Vi tar inte ett steg!” Generalstrejk i T2 alltså. Ser mig förvirrat omkring. ”Det är inget att be för” säger en som springer förbi. Nähä, men hur gör man då?

Fyra timmar tidigare: jag springer ut från stranden nervös och förväntansfull. Ett hav av mössor, klippor, klart saltvatten och vajande sjögräs. Jag flyter högt och tänker: ”Varför sökte jag inte det där jobbet i Göteborg? Västkusten är ju underbar!”

Hittar mitt tempo, undviker mjölksyran som brukar komma efter 200 meter. Väljer vänsterkanten men ger mig in i smeten vid första bojen och rundar närmast (seglartakterna sitter i). Nytt sikte på Skärmhamns kyrka. Bra känsla.

Pang! Frontalkrock. Skalle mot skalle. Vet att det finns synpunkter på min förmåga att simma rakt i öppet vatten, men det är inget mot den jag krockar med. Fräser och känner efter skallfrakturer. Fortsätter med lätt huvudvärk och blir inte ett dugg förvånad när jag återigen simmar in i en person, denna gång midskepps – någon på väg rakt ut mot havet.

Utan vidare incidenter upp för stegarna i Skärhamn, in i T1. Förberett allt minutiöst, tror jag. Men skorna är stängda, med skidpjäxeknäppen. Ända in i botten eftersom de har hängt på min ryggsäck. Svordomarna flyter, fingrarna lyder inte – men äntligen, efter vad som känns som 10 minuter men troligen är två, får jag upp dem.

Iväg på cykeln, nu ska det trampas. Två varv runt Tjörn. Har lovat att inte sura i motvinden, det blir ju medvind sen. Har också lovat att börja äta direkt. Kollegan Petras ord ringer öronen: ”Kroppen håller, det är huvudet och energin som tar slut.” En bar, en gel och en flaska sportdryck på varje varv.

Det går bra, det är kul. Snittar 30 och håller jämt med en ung kille med tempohoj och farthjälm. Mot en medelålders dam på en gammal racer. Sista biten i medvinden sjunger jag högt ”Country road take me home, to the place I belong…” Glad att Anna Löfquist inte hör mig.

Tillbaka i T2 och benen som inte vill. Tänker: här gäller pannben och jävlaranamma. Har hållit på i fyra timmar, bara två kvar, ska inte bryta. Tänker: Fredrik Zillén, ramla framåt, upp med armarna, hög frekvens. Benen rör sig motvilligt, stapplande. Tänker: ett varv i alla fall, sen får vi se. Smärtan är olidlig, som att föda barn.

”Du såg så sur ut första varvet, sen blev leendet bredare och bredare.” säger speakern efteråt. Tror jag det. Men jag kom runt. 21 km på en backig och slingrig bana. Det längsta jag sprungit i år är 5 km, före detta. Fattar fortfarande inte hur det gick till. Nöjd.

Tider: Simning 42 min, cykling 3 h, löpning (eller nåt) 2 h 18 min. Totalt: 6 h 08 min.

Till sist Oscarstalet:

  • Tack Fredrik Kron för bästa resesällskap och för ditt asgarv när jag stapplar till frukostbuffén dagen efter. (Nu vet jag hur det känns att bli riktigt gammal.)
  • Tack Anna Löfquist för hejarop och kramar på löpningen.
  • Tack Michaela Wallin för den impressionistiska filmen och ännu mer hejarop.
  • Tack Peter Schröder för den fina bilden.
  • Tack alla som tänkte på mig och skickade energi genom luften.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *