En idiot på resa – Gästinlägg från Stefan Larsson

stefan
Stefan Larsson, en av mina klubbkamrater, genomförde sin första Ironman den 18 augusti i Köpenhamn. Här nedan kan du läsa hans mycket inspirerande race report.

Detta är historien om en något oväntat Ironman-debut, som bestämdes med väldigt kort varsel och med viss vånda. Men efter lite funderingar, allmänt missnöje med brist på mål i tillvaron och glada tillrop från vänner inom triathlonsekten (förlåt, -sporten) gjorde jag som Tage Danielssons busschaufför, jag tänkte att ”vad fan”.

Det här blir en lång berättelse. Jag har inget annat sätt att berätta den på, och jag kan bara hoppas ni orkar läsa.

Bakgrund
Jag har varit medlem i SCT sedan 1997 och tävlat regelbundet på sprint och olympisk sedan 2008, men inte förrän förra året testade jag min första halva Ironman på Mallorca. Det gick bra även om det var varmt och jag kände mig så sjukt nöjd efteråt och tänkte att det här vill jag göra igen. I år anmälde jag mig åter till Mallistävlingen samt Vansbro triathlon, med den långsiktiga tanken att kanske testa hel IM nästa år. Nånstans har det känts som att fulla distansen är ”för långt” för mig att greppa, särskilt om man ser det som en tävling. Tidigare i år fick jag dock en tanke om att jag mer måste se det som en upplevelse att genomföra, i stil med Vasaloppet eller Vätternrundan, och då blev det åtminstone möjligt att tänka tanken att ge sig på sträckan.

Vansbro hade jag satt som min A-tävling denna säsong och jag var grymt nöjd med resultatet. Efter att ha sänkt min tid på Mallorca IM 70.3 med 12 minuter mot förra året och kommit under 5.30 krossade jag den tiden i Vansbro (som i och för sig är en mycket snabbare bana, främst cyklingen) och tog mig till min stora förvåning under 5 timmar, rentav några sekunder under 4.50. Jag var euforisk!

Dagarna efteråt började jag tänka framåt, och funderade på vad jag egentligen skulle göra nu. Min A-tävling var genomförd med A+ i resultat, men var säsongen över nu? Det kändes tomt att inte ha något mål. Tre veckors semester i sommarstugan i Umeå då jag tränade en del – och bl.a. körde ett par av Umeåklubben Stöcke TS Järnets träningstävlingar – gjorde att jag mer och mer ångrade (!) att jag inte var anmäld till årets tävling i Kalmar. Visserligen var jag anmäld till Midnattsloppet och det är kul, men jag ville köra triathlon, gärna minst HIM. Att jag dessutom satt ”mellan” kunduppdrag på jobbet (är konsult och avslutade ett uppdrag precis före sommaren) gjorde att jag inte hade det att gräva ner mig i heller. Fick tips av Krister om Lidingö Triathlon som går dagen efter Midnattsloppet och tänkte att tja, även om den är kort är det ju bättre än ingenting. Sen träffade jag Anna från SPIF innan vårt simpass på Eriksdalsbadet den 5 augusti och snackade lite om tävlingar, och jag nämnde att jag önskade att jag varit anmäld till Kalmar. Då säger hon: Jamen, Köpenhamn är väl inte full?

Skallen började snurra av frågor under simpasset – vad fan gör jag om det stämmer att det finns plats kvar? När jag kom hem vågade jag knappt slå på datorn och kolla utan fikade, körde en tvätt och lite annat ”nödvändigt” innan jag till slut vid 23-tiden tvingade mig själv att gå in på ironman.com och vidare in till Events. Får upp listan med lopp: Kalmar – Sold Out, Bolton – Sold Out, Copenhagen – Open! Ett facebokinlägg i SCT-gruppen med frågan om man kan anmäla sig så nära inpå genererade massor av glada tillrop och egentligen ingen som avrådde, och en försynt fråga i TriMallorca-gruppen om någon därifrån skulle köra Köpenhamn gav direkt ett erbjudande om boende i Malmö. Sagt och gjort, 12 dagar innan årets tävling – den 6 augusti – anmälde jag mig till Ironman Copenhagen (undrade om det skulle visa sig vara årets bästa eller dummaste beslut), och torsdag den 15 augusti satte jag mig i bilen och körde ner till Malmö. Däremellan hade jag hunnit uppleva en enorm glädje över att ha ett mål att fokusera på och en upplevelse att se fram emot – och en brutal ångest inför vad jag egentligen gett mig in på. Ångesten slog till på allvar tisdagen tävlingsveckan och släppte inte riktigt förrän jag stod med våtdräkten på inför starten.

Simning
Simbanan går vid Amager Strandpark, i en lagun innanför en konstgjord ö, vilket gör att det i princip blir lugnt vatten utan större vågor. Jag fick aldrig klart för mig om det var för att simbanan är trång eller om det skulle bli trängsel vid utfarten mot cyklingen men man tillämpar i alla fall vågstart, dvs uppdelat så att en eller några age groups startar samtidigt. 7.00 drog proffsen iväg, därefter alla damer 7.05 och sedan en start var tionde minut, med min grupp M40-44 som var den största 7.25.

Simningen var lätt och jag kände mig lugn och kontrollerad hela vägen. Dock fick jag börja väja för långsammare simmare ur tidigare starter redan efter 7-800 m. Jag hittade en grupp att ligga med fram till vändningen i norra änden av banan, men sen tappade jag den och låg själv (med en nöjd dansk på mina fötter men det bjöd jag på). Mot slutet när man var in i en kanal i södra änden av lagunen för den sista vändpunkten var det ganska trångt, med både vita (M30) och rosa (damer) mössor i mängd. Jag hittade dock en bra väg igenom och kunde sen glida in till T1 efter en behaglig resa på knappt 57 minuter. Eftersom min idrottsbakgrund är simning var dock inte annat att vänta – men det skulle bli betydligt tuffare längre fram under dagen.

Det stod i Athletes Guide att det skulle finnas någon form av medel mot manetbränna i växlingsområdet, vilket gjorde mig smått orolig med tanke på en upplevelse vi hade på Mallorca i maj. Jag såg några maneter under simningen som dock aldrig var riktigt nära mig – det är vackra djur så länge de håller sig på avstånd

T1
Hade bestämt mig för att genomföra en lugn och kontrollerad T1 vilket gick bra, bortsett från att jag fick ägna ett par minuter åt att få upp en knut på snöret på min Bikebag – tur att jag inte var stressad. Drack lite sportdryck jag lagt i påsen, på med strumpor, cykelskor, cykeltröja, glasögon och ner med armvärmare och en bar i ryggfickorna, ner med våtdräkt mm i påsen och sen ut mot cykeln.

Cykling
Cykelbanan går norrut genom Köpenhamn och sedan två varv i en 8-mils slinga innan man rullar ner till centrum igen för T2. Väderprognosen hade lovat svag till måttlig sydvästlig vind vilket innebar medvind längs kustvägen upp mot Humlebæk, växlande moln och möjliga lätta regnskurar, vilket i princip stämde på pricken med hur det blev.

Jag rullade i hyfsat tempo genom Köpenhamn och kom in i en bra rytm runt 35 km/h längs kustvägen och försökte att inte tänka på alla starkare cyklister som passerade mig. Publiken var fantastisk – på många ställen satt folk med dukade bord längs vägen och hejade på alla som passerade. Jag gjorde mitt bästa för att vinka och le för att de skulle se hur uppskattat detta var.

En sak som förvånade mig var att så många körde med nummerlapp under cyklingen fast man inte behövde – inte minst folk som hade både diskhjul och aerohjälm. Märkligt att man lägger så många tusen på grejer men struntar i en åtgärd som är gratis men säkert ändå sparar åtminstone ett antal sekunder över 18 mil. Själv var jag glad över att slippa ha en fladdrande nummerlapp baktill och hade självklart lagt den i den röda löpningspåsen.

Vid Humlebæk vek man av inåt landet och banan blev både mer teknisk och lite mer kuperad, samtidigt som man tidvis kände av en lätt sid- eller motvind. Det var dock inga stora bekymmer utan jag rullade vidare över 30 i snitt och passerade tävlingens egen ”Heartbreak Hill” (se Ironman Frankfurt) vid Geels Bakke där den tredje vätskekontrollen ligger på banans högsta punkt – respektabla 73 meter över havet. En knapp mil senare vid ganska prick 90 km var det dags för prov i cykelmekanik då jag åkte på bakhjulspunka, så det blev en paus på ca en kvart då jag i princip förbrukade den tid jag låg före ett schema mot 6 timmar. Sånt får man dock räkna med och det händer alla någon gång. Lite segt var detta parti ner mot varvning men när jag vänt norrut igen på kustvägen piggnade jag till – om det berodde på att jag fick medvind eller att jag fått i mig gel vet jag inte. Axel passerade mig runt 100 km nånstans, min förvåning över att han inte gjort det tidigare visade sig bero på att han också haft punka. Han såg stark ut och kom också till slut in på Sub 10 – hatten av och grattis Axel!

När jag vek av i Humlebæk för andra gången hade jag kört bortåt 12 mil och det började kännas att det var en lång cykeltur. De sista sex milen blev rätt tunga, jag är helt enkelt inte tillräckligt tränad för att köra så långt även om jag varit noga med att både dricka Vitargo och äta både gel och bars. Men jag tuffade på i motvinden och regnet som tidvis föll, tog mig än en gång uppför Geels Bakke (på lägsta växeln denna gång) och rullade äntligen in mot centrala Köpenhamn och T2 på en tid strax över sex timmar vilket ändå var vad jag hoppats på.

T2
Kände mig extremt nöjd med att få lämna ifrån mig cykeln till en funktionär och sedan promenera in i T2, få min röda påse och gå vidare in i tältet. Efter tidigare erfarenhet av HIM hade jag laddat sidofickorna på mina trishorts (bytte från cykelbrallor) med Vitargogel – en ballast som skulle visa sig följa med ända in i mål nästan intakt.

Löpning
Så var det dags att göra min debut som maratonlöpare. Jag hade aldrig sprungit den sträckan förut – och inte heller sprungit efter att ha cyklat så långt heller – och visste alltså egentligen inte riktigt vad jag skulle vänta mig. Hade nånstans lite naivt inbillat mig att jag kan väl testa att jogga i 6 min-tempo och kanske komma runt på dryga fyra timmar. Föga anade jag att jag stod inför en synnerligen pedagogisk och väldigt tydlig lektion i ödmjukhet.

Ganska snart började magen komma med synpunkter på de mer skumpiga förhållanden som råder vid löpning jämfört med cykling. Nåväl, inte så oväntat kanske med tanke på allt jag tryckt i mig under cyklingen – bland annat efter råd från Marcus som alltid vill få i sig 2000 kalorier under cyklingen. Själv lyckades jag få i mig nästan 7 flaskor Vitargo (med 1 dl pulver per flaska, dvs 2/3 av deras angivna ”portion”), 2 Vitargo bars, 2 Vitargo gel och 3 eller 4 av de High5-gel som langades. Tänkte att jag fick väl ta ett pitstop i lämplig bajamaja som fanns på alla vätskekontroll – och såna passerade man sex gånger under vart och ett av de fyra varven, mycket praktiskt.

I slutänden blev det inte ett, utan sex bajamajabesök, två per varv under de två första och ett under varv tre och fyra. Något 6-min tempo var inte heller att tänka på märkte jag efter drygt halva första varvet när jag kände spyan krypa uppåt halsen. Det som nu räddade mig var Stens råd om att alternera med att gå 50 steg och jogga 200. Ett första set om 50 stegs gång fick spykänslorna att ge med sig och jag lyckades hålla en cykel på 50-200 plus att jag gick genom alla vätskekontroller och uppför alla motlut, som iof inte var varken många eller branta.

Min plan att klämma i mig 2-3 Vitargo-gel per varv var bara att lägga ner efter första varvet, det blev inte mer än tre av de tio jag hade med mig. Fick tips av en Fredrikshof-kille jag snackade med under löpningen att hålla igen med energiintaget och skona magen så jag tog bara små skvättar utspädd Cola på varje kontroll och då gick det lite lättare. Efter ett tag kände jag att det funkade bättre att jogga så jag slutade räkna vid 200 i varje cykel och joggade sen på tills jag kände att jag var tvungen att gå 50 steg igen.

Mot slutet av varv 3 när jag insåg att jag verkligen skulle greja det här och när jag precis efter sista varvningen vid målområdet passerade en skylt som sa 32 utan att se en skymt av vännen Väggen kände jag nära nog tårar bakom glasögonen. Även om det inte gick fort och även om magen fortfarande var orolig njöt jag faktiskt av sista varvet. Längst bort vid norra vändpunkten fick jag äntligen mitt fjärde armband – det vita – och visste att nu var det bara 3 km kvar. Jag tackade den publik som fortfarande stod kvar längs banan (många hade gått hem vid det här laget) och funktionärerna vid vätskekontrollerna, dom förtjänar sån respekt för allt jobb dom lägger ner.

Jag gjorde mitt sista bajamajapitstop en km före mål för att ge magen lite andrum (jag såg att jag hade tid och ändå skulle klara 12.30). Tänkte helt enkelt att jag ville slippa jaga toalett det första jag gjorde när jag kom i mål och riskera att skita på mig när jag skakade hand med Ironman Europes CEO Thomas Dieckhoff som lovat att personligen gratulera alla tävlande som gick i mål. Sista biten in mot mål gick inte fort med normala mått men fortare än på en bra stund – det är märkligt vad kraft man kan plocka fram när man vet att man är nära slutet. Kände ändå ingen press till någon spurt utan ville njuta av ögonblicket, och att springa slingan i målområdet och äntligen få vika av till höger mot mål istället för att fortsätta rakt fram för ännu ett varv var oändligt skönt. Kunde ändå inte motstå chansen att 50-talet meter före mål där man kunde välja på vilken sida man skulle passera en staty ta till vänster och sprinta förbi en kille som valt högerspåret – är det tävling så är det. Tänkte till och med på att inte prioritera att trycka av klockan utan sträckte armarna i vädret för ett bättre målfoto – vad spelar några sekunder hit eller dit för roll när man hållit på nästan 12,5 timmar? Bara den som upplevt det kan nog sen förstå känslan när jag passerade portalen och hörde speakern ropa ut mitt namn följt av det klassiska ”You are an Ironman”. Tiden stannade till slut på 12.27 efter en debutmara på 5.11.

I mål
Den kvinnliga funktionären som hängde på mig medaljen verkade inte överväldigad över den svettiga kram jag gav henne – men jag antar att det knappast var hennes första och hon var inte precis avvisande heller. Sånt kan man inte helt kontrollera när känslorna tar över. Thomas Dieckhoff stod som utlovat på plats och skakade hand med samtliga och gratulerade – man måste ge WTC respekt för att verkligen bry sig om sina ”kunder”.

Mat och dryck i målområdet var faktiskt en besvikelse. Jag hade förväntat mig att det skulle finnas öl – åtminstone alkoholfri – i ett ölland som Danmark, men till min stora förvåning och besvikelse fanns bara vatten, nån slags chokladmjölk, Red Bull och Cola. Allt sött är fullständigt omöjligt för mig att dricka efter tävling, medan en öl var det enda jag längtade efter. Aptiten var i vanlig ordning mycket begränsad och den blev inte heller bättre av den faktiskt rätt usla mat som serverades – nåt slags trist pasta i ett plasttråg och ett par bitar överstekt kyckling på en kartongskiva tillsammans med någon form av småfranska. Fem tuggor var ungefär vad jag fick ner utöver lite vatten och en kopp kaffe.

Men Danmark är ju ett ölland som sagt, och det var inga problem att hitta en villig servering under promenaden upp till Hovedbangården efter loppet. Lika kul var att man kunde se på de man mötte om de deltagit i loppet oavsett om de var ombytta eller ej – en något stolpig gång avslöjade flera som jag glatt hälsade på och fick lika glada hälsningar tillbaka.

Förvånande nog lyckades jag också undvika att somna på tåget till Malmö och klara den dryga kilometerns promenad hem till Sara som så vänligt lånat ut sin lägenhet och nu var hemma efter sitt race i Kalmar dagen innan. Somnade till slut och sov oväntat bra trots smärtan i kroppen efter en av mitt livs längsta, värsta och bästa dagar.

Avslutningsvis
Jaha, så vad blir då kontentan av allt detta? När jag anmält mig skrev jag att det antingen var årets bästa eller årets dummaste beslut, och att det skulle komma att visa sig vilket som stämde. Eftersom jag faktiskt genomförde tävlingen på en rimlig tid och dessutom utan bestående men (vad jag märkt hittills i alla fall – och då snackar vi alltså fysiska men, de mentala skadorna och vad de kommer att få mig att ta mig för i framtiden är en helt annan sak) kan ju inte svaret bli annat än att det var årets bästa beslut! Jag är en Ironman! Hade någon sagt det till mig för bara ett par månader sedan hade jag troligen bara stirrat fånigt tillbaka. De som känner mig vet att jag älskar att häva ur mig underliga citat i tid och otid, och här passar verkligen en gammal favorit signerad Arne Hegerfors på TVsporten: Vem hade kunnat tro det?

Jag minns tydligt att jag någon gång under löpningen tänkte att när jag kommer i mål ska jag be att få låna en sax och sen ska jag klippa det förbannade finishertröjhelvetet i små jävla bitar! Så blev det nu inte utan någonstans framåt slutet av löpvarv 3 började jag istället känna en glädje och förväntan mot att komma i mål, en glädje som växte än mer och kompletterades med stolthet när jag väl stod där med medalj och tröja, och inte minst när jag senare läste alla kommentarer mina vänner skrivit till de automatiska statusuppdateringar jag registrerat mig för.

Erfarenheten av själva tävlingen kontra vad jag gjort tidigare då? Ja, om man jämför med de halva IM-lopp jag kört – dels Mallis med en riktigt tuff cykling och dels Vansbro som är avsevärt snabbare – kan man konstatera följande: En hel Ironman är inte detsamma som två halva Ironman, vi snackar en helt annan ballpark. Här kommer ett citat till, signerat Rune Bergström (en rollfigur Erik Blix använde i radioprogrammet Risk-Radion på 80-talet): En hel Ironman pissar omkull två halva Ironman med grov stråle!

Detta sagt vill jag ändå på inget sätt avråda någon, det handlar bara om att ställa in de mentala förberedelserna rätt, och vara beredd på en lång dag. Om jag – en före detta halvkass simmare med dyr cykel men egentligen träningsmängd i underkant vad gäller cykel och löpning – kan greja det här så kan nära nog vem som helst göra det med rätt förberedelser och rätt inställning. Det gör ont, och det SKA göra ont, särskilt under löpningen. Men allt jävla slit och all jävla smärta under dagen är hur värt som helst när man springer i mål och får höra speakern ropa ut: Stefan Larsson, you are an Ironman!

One Comment Add yours

  1. Annika Tiensuu says:

    Underbar läsning
    Inspirerande inför mitt egna lopp nästa år
    // Franz

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *