God trainermorgon

Jag är nog lite knäpp ändå, eller när blev det normalt att vakna på en söndagsmorgon, gnugga sömnen ur ögonen och sen gå ner i källaren och dra av ett trainerpass innan sonen vaknar.

Hur blev det så? För bara fyra år sedan var det otänkbart att träna tidigt på morgonen över huvudtaget. Då skulle man sova och ta det lugnt. Troligtvis hade vi dessutom varit ute på restaurang dagen på lördagskvällen och kommit hem sent.

Nu vaknar jag av mig själv innan åtta och längtar efter att få röra på mig. Det verkar farligt det där med motion. Lätt beroende framkallande.

Men, så är det där, att jag mår så mycket bättre. Det är ju inte så att jag mådde dåligt innan av det “andra livet” utan att jag nu inser att man kan må så mycket bättre än så.

Jag har en god vän som för några år sedan var relativt stor, otränad, storrökare. Hen sa att “jag mår så himla bra”. Fast jag hörde hur tung andhämtningen var i trapporna, hörde de rosslande hostningarna osv. Sen hände något och plötsligt var kilona borta, sista cigaretten fimpad och huden hade fått en helt ny lyster. Det är först nu som hen inser hur mycket bättre det är idag.

Är inte det lite lustigt? Att kroppen liksom inte vill veta, den ignorerar varningssignaler, övertygar hjärnan om att allt är bra osv.

Om vårt varningssystem hade varit någorlunda normalt så skulle det ju vara tvärtom. Det är som om kroppen inte lärde sig någonting under vår grottperiod. Hade vi låtit oss själva förfalla så under den tiden så hade vi inte överlevt. Här har evolutionen totalt havererat!

Så jag är tacksam för att jag älskar att träna på morgon och att jag kan sitta här och njuta av en god frukost trött och nöjd i kroppen! Fast det är lite knäppt…

20140330-122829.jpg

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *