Runners Strength premiär

Vaknade i morses av att telefonen ringde. Vem ringer 07.00? På en lördag ?

En timme senare hade jag två nya hjälpredor hemma, en som tvättar och en som diskar. En timme innan de skulle flyttat in faktiskt. Fortfarande lite tagen av det hastiga uppvaknandet insåg jag att det bara var några timmar kvar till premiären på Runners Strength på SATS Stadshagen.

Full fart. Frukost, se till så att lilleman klär på sig, ut med hunden, packa väskan och sen i väg. På vägen tvingade jag Rebuz att lyssna på hur jag repeterade de olika rörelserna i passet. Halvvägs igenom undrade han lite oroligt om han verkligen behövde lyssna eller om det var ok att han tittade på en film på min telefon :-). Han avslutade sin fråga med “jag vet att du kommer vinna mamma och få en pokal”.

Väl framme på SATS så letade jag mig fram till Mini-SATS och skrev in Liten. Han verkade nöjd och glad så jag snodde mig sen mot omklädningsrummet där jag stötte på Beatrice. En kollega och vän på Urban Tribes. Hon kör förresten på måndagar kl 11.00 på St Eriksbron. Lite tjejsnack och pepp senare så gick vi in i lokalen. Att stå på ett podium känns ovant för mig. Jag är van att stå antingen framför gruppen eller mitten. Väl framme vid anläggningen så upptäckte jag den första utmaningen, sladden gick helt enkelt inte att plugga in i min telefon med det skyddet som sitter på. Jag krängde av det snabbt och fick sedan ljud i anläggningen. Precis när jag skulle lägga tillbaka telefonen på sin plats så fastnade den ledaren som hade passet innan i sladden och telefonen gjorde en snygg volt genom luften och ner på golvet. Den landade med ryggen uppåt. Hjärtat gick i 110 innan jag hann vända på telefonen och se att den hade klarat sig och att det skulle kunna gå att köra klassen som planerat. Nästa utmaning kom när jag märkte att headsetet sprakade.

Så..några minuter senare körde jag igång, med en hel telefon, men utan headset…

Första låten kändes helt ok. Det flöt på och jag kände mig trygg i passet. Skönt. Jag kunde andas ut och faktiskt njuta av att leda och hitta gruppen.

Några missar, en massa svett, några skratt och 55 minuter senare så avslutades passet och jag kunde andas ut. Rackarns så kul det var. Den här våren kommer blir super och jag längtar redan till nästa lördag. Det kändes så grymt skönt i kroppen efteråt. Styrka, smidighet, balans och koordination. Allt i ett. Och vilket gäng som kom. Ja, allt var så kul. All nervositet och spänning utbytt mot ett skönt endorfinrus. Livet är härligt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *